Inte fan behöver man springa i Lill-Jansskogen
för att vinna Roslagsloppet.
Om att välja en egen väg.


Jag hade anlitat en snickare för att inreda vinden i det nyinköpta huset på Österlen. Såväl jag som snickaren hade dragits med ut på landet av den gröna våg som sköljde över landet på sjuttiotalet. Han kom från Stockholm. Jag från Malmö.
Maken till historieberättare har jag inte träffat på, varken förr eller senare. Varje matrast eller fikapaus betydde en ny historia. De allra flesta var sanna, resten sannolika.
Han lärde mig mycket som jag haft nytta av sedan dess. Som det här med att ta problemen i den takt de uppkommer. Jag höll på att sätta upp en taklist och frågade hur jag skulle göra när jag kom fram till vindstrappan på den andra väggen. Han sänkte sin hammare och tittade uppfordrande på mig. »Nu tar vi problemen i den takt de uppkommer. Du är ju inte där än.«
Han berättade hur han i sin tur hade fått lära sig detta förhållningssätt till framtiden. Det var när han byggde en sommarstuga åt en bankdirektör ute på en holme. Allt byggnadsmaterial måste ros dit. »En gång när jag kom till båten hade dirren redan lastat båten full med cementsäckar. Det var bara centimetrar från vattnet till relingen. Jag protesterade och sa att minsta våg skulle sänka båten.«
»Nu tar vi problemen i den takt de uppkommer«, sa direktören. »Gör loss båten!«

Snickaren hade en illuster skara kamrater. En var född bedragare och som många sådana blev lögnen den livsluft han måste andas för att kunna överleva, såväl andligt som fysiskt. Dock tillhörde han det ridderliga släktet så änkor, barn och medellösa kunde känna sig trygga.
Låt oss kalla honom Sigge.
De som var föremål för Sigges intresse var oftast företag eller myndigheter. Då drabbade det inga personligen, menade han. Han hade ett ganska gott hjärta trots allt.

I början av sextiotalet arrangerades en tävling för motorbåtar, Roslagsloppet, som för övrigt fortfarande körs varje sommar. Man startar i Stockholm och det är först till Öregrund som gäller. Det är alltså en lång och tuff tävling.
Sigge hade några kompisar som skulle ställa upp. De kunde tala länge om hur svår tävlingen var, att det behövdes muskler och kondition om man skulle ha en chans att vinna. Skitsnack, tänkte han, när de sade att de måste iväg för en löprunda i Lill-Jansskogen.
Han hade påpassligt blivit utsläppt från anstalten vid midsommar det här året. Sommaren hägrade. Jobb hade han inget, men utsikterna till försörjning var otaliga.
Han anlitades ibland av en gammal polare som hade stadgat sig och bedrev fiskförsäljning i Hötorgshallen. Dock hände det ibland att det fanns lite väl mycket fisk kvar när det började närma sig stängning, fisk som knappast skulle klara sig till dagen efter.
Sigge kom som räddaren i nöden. Med sin svada kunde han sälja mer ofärsk fisk på en timme än vad någon annan kunde sälja färsk på en dag. Tanterna närmast trampade ned varandra i sin iver att få köpa.
När fisken var slut hade han kunnat sälja fisklådorna, kyldisken,
ja han hade till och med kunnat bryta loss kaklet från väggarna och sälja det till överpris.
Låt oss enas om att han hade en smått fenomenal förmåga att såväl skapa förtroende som att övertyga, varav det förra är en förutsättning för det senare. Trevlig såg han ut också, vilket inte precis gör en säljprocess svårare.

Om det var i en av de kvällstidningar som användes för att slå in fisken i han såg annonsen kan vi låta vara osagt. Den fanns i alla fall i Aftonbladet. ”Reporter sökes till sommarvikariat”. Sigge behövde inte tänka många sekunder. Han nappade direkt.
»Den här chansen är för bra för att vara sann«, tänkte han när han ilade iväg till tidningens redaktion. I sitt inre kunde han svagt skymta konturerna till en plan. Och starten för Roslagsloppet låg bara några veckor bort.
»Jo, visst hade han erfarenhet av tidningsarbete«, sade han, till redaktören, »men såväl arbetsprover som betyg hade förargligt nog förstörts i en sommarstugebrand nyligen. Men skit i vad som har gjorts. Det viktigaste är väl i alla fall vad som skall göras.« Det måste ju ändå redaktören hålla med honom om.
Och Sigge hade idéer. Att han var väl meriterad för vikariatet rådde ingen tvekan om, enligt vad han själv ansåg. Något som redaktören också snabbt blev övertygad om.
Det som fick honom övertygad var nämligen Sigges idé till vad han skulle göra under vikariatet. Här hade man inte bara en särdeles sympatisk reporter. Man hade dessutom en reporter med en bra idé. Bäst att anställa honom på fläcken, tänkte redaktören, innan han går till Expressen.
Idén var att göra en reportageserie från Stockholms skärgård. Den skulle handla om den bofasta befolkningen kontra den sommarboende, eller »badjävlar« som uttrycket senare myntades. Han såg till att få ett presskort utskrivet per omgående. Här fanns ingen tid att förlora.
Med det färska presskortet i handen stormade han in till den största återförsäljaren av de starkaste båtmotorerna och diverse häftiga motorbåtar. »Jo, så här ligger det till«, förklarade han och drog upplägget med artikelserien. Hans mål var att få återförsäljaren att släppa till en sjusärdeles häftig båt med en extra grym motor. I gengäld skulle han se till att båten syntes på varenda bild och firmanamnet fick de gärna ha hur stort som helst på båtsidorna.
Det är klart att de köpte idén. Med hull och hår. Vilken reklam! Kunde knappt mätas i pengar!
»Nu har jag båten«, tänkte han.
Problemet som återstod var nu bara navigationen. Sigges nautiska erfarenhet sträckte sig bara till turerna med Djurgårdsfärjan, alltså inte mycket att komma med i ett sammanhang som detta.
En erfaren navigatör var av tvång nödvändig.

Vem kan Stockholms skärgård bättre än en kapten på Vaxholmsbolaget, tänkte han? Sagt och gjort. Upp travade han till bolagets ärevördiga kontor. »Jo, så här ligger det till«, förklarade han med säker elegans, och presenterade en idé om en artikelserie som skulle handla om gamla kaptener.
Den ansvarige var först skeptisk, men när han insåg att det kunde bli bra reklam och upprättelse för bolagets något sargade rykte släppte han till de gamla dokumenten med namnen på alla kaptener.
Sigge gjorde en lista på de som fortfarande fanns i livet och inte var alltför gamla. Sedan började han söka upp den ene efter den andre. »Jo, så här ligger det till«, förklarade han, och berättade att han för en längre båttur behövde en erfaren kapten med skärgårdens alla grynnor och skär som specialitet. Att det handlade om Roslagsloppet
nämnde han mer i förbigående, rädd som han var att tävlingen möjligen kunde skrämma bort hans tilltänkte.
Det dröjde inte länge förrän han hittade sin kapten. Tanken på att återigen få komma ut på saltstänkta fjärdar var alltför lockande för kaptenen i den inrökta och dystra Östermalmsvåningen. Uppdraget överenskoms. Tid och plats bestämdes.
»Nu har jag såväl båt som kapten«, tänkte Sigge.

Tävlingsdagen kom. Kompisarna, de som hade tränat i Lill-Jansskogen, trodde inte sina ögon när de såg Sigge med tillhörande kapten. Kaptenen klädd i oklanderlig uniform, näsduk i halsen, monokel och nyvaxade mustascher. Sigge i blazer som såg ut som han hade sovit i den, galonhatt och nylonskjorta som spände över ölmagen. Skulle de köra Roslagsloppet? Det måste väl ändå vara årets skämt.
Så gick starten. Båtarna forsade iväg med vilt sprutande vatten kring sina bogar. Det dröjde innan Sigge hittade bland alla reglage och knappar och kompisarna från Lill-Jansskogen försvann i fjärran.
Men han följde efter så gott han kunde i deras kölvatten. Navigeringen var så långt inget problem. Det var bara att följa efter de andra båtarna.
Det var sol i Stockholm, dimma i Vaxholm. Tät dimma. En efter en tvingades båtarna slå av på farten, för att till slut krypa fram i lusfart. Sikten var nära noll. Det här var tiden långt innan gps-mottagare och elektroniska sjökort gjorde navigation möjlig även i dimma.
Även Sigge saktade in. »Kör, bara kör«, hördes kommandoropen från den gamle kaptenen. När Sigge vände sig om såg han bara ryggen på honom. Kaptenen satt vänd akterut!

Decenniers turer i skärgården hade präntat in allt i kaptenens hjärna. När han nu trots dimman ibland lyckades skönja detaljer från de stränder de passerade visste han exakt hur det såg ut framför båten.
Hans huvud var som en radar. »Svenssons brygga, gira babord. Olssons flaggstång, gira styrbord.« Sigge hade med en kulspetspenna skrivit babord på vänster hand och styrbord på höger, något som hade berett Lill-Janspojkarna extra glädje.
Han gjorde som kaptenen ropade och ökade farten. »Öka mer«, hojtade kaptenen, som trivdes i den salta luften och med minnena från förr. Så här roligt var det längesedan han haft.
Till slut vrålade V8:an på högsta varv. De båtar de passerade verkade ligga helt stilla, som för ankar. Sedan såg de inga båtar alls. De låg först i fältet. Vid inloppet till Väddö kanal ledde de med en halv timme
– en evighet i sammanhanget. Då stannade motorn och de var tvungna att bryta tävlingen.
Det gjorde nu inte så mycket, tyckte Sigge.
Visst, de vann inte. Men de hade kunnat göra det.
Det viktigaste var att visa att man fan inte behöver springa i Lill-Jansskogen för att vinna Roslagsloppet, tyckte han.
Det viktigaste jag lärde mig av historien var att man inte behöver göra som alla andra.
Och att man oftast kommer längre om man inte gör det.


© 2004 T5 Design&Kommunikation AB